I målarens trädgård

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Instagram

Efteråt kunde hon inte direkt säga varifrån ingivelsen kom till att hon skrev. Det var nog det fina vattnet? Det var sommaren 2018. Den varma sommaren. Han gick upp till den lilla tjärnen i skogen med sina vuxna barn. De skrattade hånfullt när han skulle direktsända deras bad via Instagram. Men hon såg och skrev att vattnet så ljuvligt ut. Han häpnade. Hon skrev till honom. Hon, som han tyckte var för snygg för honom. Han svarade att det gyllene vattnet i tjärnen, som var som ett öga i skogen och kantades av mörka tallar, var helande. Hon kvittrade åt hans ord.

De hade inte talat med varandra på säkert tio år. De kände inte varandra. De följde bara varandra på Facebook och Instagram. De gillade varandras bilder och grattade varandra hövligt på födelsedagarna.

Men nu var ödets kompass inställd. Hon hade skilt sig och han var osäker på om han skulle kunna hitta någon vettig relation. Någonsin.

Hon var intresserad av konst. Det visste han. Därför lockade han henne med konstutställning dagen därpå. Hon högg på betet. Han kom dit och kände sig som ett skogstroll och tryckte ner sitt burriga hår under kepsen. Hon var drottninglik, efter maten åt hon små frön som var bra för matsmältningen.

Så här två år senare förundras de bägge hur det gick till. Han är fylld av tacksamhet och tackar sin lyckliga stjärna över att han gick och badade den där varma sommardagen. För aldrig har han väl varit så lycklig som de senaste två åren.

Text: Olle Grönvalls

Nattbad

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Arvet

Benjamin Holmlund visste endast vagt att han hade släkt i Norrland överhuvudtaget. Han var en gamäng, en glad fyr som gärna tog sig ett glas och snackade med tjejer. Han var 22 år och bodde i en etta i utkanten av Söder. Nu hade han ärvt en skogsfastighet i Lillpiteå av sin morbror Karl-Åke. Han tog tåget upp och en droska från Piteå station. Han bodde på byns lilla vandrarhem. Ryktet gick snabbt. Redan första dagen kom hans andra farbror Lars-Ove och ville köpa skogen. Dag två kom den tredje brodern Alf-Erik och den tredje dagen kom den fjärde brodern Jan-Erik. Alla ville de köpa skogen som han ärvt. Den låg som en kil i mellan brödernas skog och alla ville ha den. Benjamin åkte ut till skogen och fick se att han också hade ärvt ett hus. Ett riktigt fint litet hus dessutom. Rött, välskött med äppelträd och syrenhäck. Han flyttade in och gick sen runt i byn och bjöd in alla på grillfest. Kvinnorna jublade. Äntligen hände något i Lillpiteå. Männen däremot var mer tveksamma och tjurade. Så hade ju ingen gjort förut. Han kallades kort och gott för ”Stockholmarn” och skvallret gick som en löpeld runt byn. Festadagen kom och aldrig har Lillpiteborna haft så roligt. Dunkvis med hembränt gick åt. Byns enda singelkvinna, en äldre kvinna i 30-årsåldern, charmade brallorna av Benjamin. Och när han vaknade på morgonen hade hon redan sytt upp nya köksgardiner. Långt ute på åkern kunde han se hennes ex gå runt i långstövlar och utstöta små hotfulla besvärjelser om vad som skulle hända med Stockholmarn. Men det gick bra. När vintern kom tröttnade exet och Benjamin blev pappa till tre flickor som blev döpta till Inga-Lill, Anna-Karin och Eva-Lena.

Text: Olle Grönvalls

Brämmen

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Hon och han

Hon var där med sina barn. Han var där med sina föräldrar. De satt vid varsina bord. Han satt redan där när hon kom till restaurangen. Hon slog sig ner och de såg på varandra. Han tittade storögt på henne. Hon var av medellängd, axellångt blont, uppsatt hår, en vit och blå lång sommarklänning av bomull. På fötterna hade hon glittersandaler. Hennes konturer syntes väl. Kurvorna, stjärten, brösten. När hon satte sig tappade hon handväskan. Smink, bilnyckel, kvitton trängdes på golvet, som om de var ivriga att ta sig ur sin fångenskap. Han böjde sig ner från sin stol och började plocka. Det var första gången hon såg honom. Hans snaggade huvud, den grova nacken men ändå smärta axlar. Hon blev bara stående och såg på honom när han fumlade runt under bordet i jakt på ett läppglans.

När han dök upp igen såg hon djupt in i hans himmelsblå ögon som fick henne att tänka på Grekland. Blått hav och vita byggnader.

Hon skrattade förläget och dolde munnen med handen.

”Tack, tack vad vänligt, sa hon och var blossande röd från topp till tå.

”Jag hoppas jag hittade allt, sa han med ett fånigt leende på sina läppar.

Barnen och föräldrarna tog över rummet. De försvann in i respektive familjs lilla bubbla. Fast nu var de hela tiden medvetna om varandras närhet, bara en meter bort.

”Hon är för fin för mig” tänkte han.

”Jag vill vara här bredvid honom” tänkte hon.

Men hon gick först. Yngsta barnet gallskrek och tvingade henne att lämna restaurangen.

”Så synd tänkte hon. Honom kommer jag inte att glömma”.

Två dagar senare fick hon ett paket. Ett litet. Innehållande en mascara och texten:

”Jag tror att det här är din. Mattias.  070-34 54 67.

Text: Olle Grönvalls

Minnen från Danmark

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Dörren

När jag öppnade dörren knarrade den högljutt. Som om den protesterade mot att bli öppnad. Eftersom jag lever ensam har jag skaffat mig lite speciella semestervanor. Jag väljer ut några boenden på Airbnb som jag är nyfiken på. Jag älskar sen att gå runt i andras hem och snoka. Ni kan inte tro vad människor lämnar kvar! Helt öppet eller illa dolt. Alltifrån datorer där jag kan checka in och läsa deras privata mejl till buntar med kärleksbrev. Det här huset var synnerligen speciellt. Jag hade hyrt det av en man som hette Jimmi. I annonsen stod det att det var ett ”sällsynt erbjudande”. Det var något som var konstigt med huset. Något som inte stämde. I annonsen stod det att han bodde där. Fast där inne fanns inget liv. Ingen post. Inga böcker. Inga foton. Jag gick runt flera varv runt i det lilla huset. Kom inte på vad det kunde vara. Det var något som var fel. Tredje dagen kom jag på det. Till vänster om köksdörren fanns det ett konstigt slitage. Som om det var en plats som Jimmi gått många gånger. Fast det fanns ingenstans att gå. I ren improvisation började jag trycka runt dörrlisten. Och plötsligt gled en lönndörr åt sidan. En brant trapp ledde ner i en källare. Jag gick ner. Där fanns hans liv. Soffor, tidningar, datorer. Mängder med konserv. Dörren längst in var av stål. Rummet var avlångt. Bilder på människor satt uppspikade på väggarna. Det var röda kryss på bilderna som om ett finger med blod hade dragit över dem. Till höger ett långt bord med travar med bilder på människor. I en av travarna ser jag bilder på mig själv. Mig i olika situationer. Måste ha varit i förra veckan när jag jobbade på förskolan? Och hemma när jag stod på balkongen och rökte. Föga smickrande bilder måste jag säga. I samma ögonblick som jag fick syn på övervakningskameran på väggen hörde jag ljudet från övervåningen när ytterdörren öppnades.

Text: Olle Grönvalls

Grundad

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Sidde, katten

Han kom till oss samma dag som OS i Sidney startade sommaren 2000. Därför döpte min dotter Elin honom till just Sidney, i dagligt tal Sidde. Jag tror att det både är ett kvinno- och mansnamn. Vi valde honom i kullen eftersom han var den modigaste och den som kom emot oss när vi tittade på kattungarna. När vi släppte ut honom hemma gömde han sig under soffan. Vi lekte med ett snöre för att få honom att komma fram. Sen levde han med mig i 17 år. En lång tid. Han dog hos veterinären. Både Elin och jag var med. Det var väldigt sorgligt och vi grät båda. Sidde var svart och vit. Mest svart men med en vit haklapp på bröstet.

Jag minns när han kom hem då regnet vräkt ner. Han hade en egen kattlucka som han tog sig in genom. Dyngvåt hoppade han upp i sängen och kurrade högt. Jag fick lägga honom på en stor handduk för att torka honom. Han somnade nästan alltid vid mina fötter.

Jag tror han kände igen ljudet från min bil. När jag klev ur bilen låg han där på gräsmattan och vred sig på rygg med magen upp i vädret, som en glädjeyttring och en välkomstkommité. Som att han ville visa att han var glad för att jag var hemma igen.

Han kanske inte var någon större jägare och det var jag glad för. Fast jag minns ljudet när väl han hade fångat en mus. Han hade ett speciellt läte då, ett slags stolt råmande. Då hoppade han upp i sängen för att visa den fina fångsten. Dessa nätter blev speciella. Jag fick först släppa ner Sidney i källaren och sen jaga musen. Det var då jag endast iförd arbetshandskar och kalsonger gick ut genom ytterdörren för att släppa ut musen i det fria.

Han var en väldigt gosig katt, tyckte om närhet. Fast han kunde få spel och bli galen också. Jag lärde mig se den speciella svansviftningen som betydde att galenskapen var på gång.

Vi fick hem askan av Sidney i en urna. Vi begravde honom i buskarna, just där han brukade ligga för att lapa i sig den sista kvällssolen.

Text: Olle Grönvalls

Födelse

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Erik Martin

Utseendemässigt är jag nog mest lik min mor. Jag har fått hennes lockar. Möjligen min stora näsa har jag ärvt efter min far, Erik Martin Grönvalls. Han hade spikrakt hår. Han var 47 år gammal då jag föddes 1960.

Jag kände nog hela tiden att jag hade gamla föräldrar. Det kunde vara pinsamt. Men jag är väldigt tacksam över att ha haft de föräldrar jag haft.  

Jag minns min pappas bruna tröja. Tjock, varm och ullig. Jag minns hans stora händer.

Det jag ärvt efter honom, och som jag är tacksam för, är hans varma humor. Han hade en värme. Inte för att han sa så mycket men den kändes. Jag är född i den generationen där föräldrarna inte talade så mycket om känslor. Inte ens när det svåraste inträffade eller det bästa som kan tänkas. Det sas inte mycket när min bror dog. Och jag minns min besvikelse när jag berättade att jag skulle bli pappa. Tystnaden. Märkligt. Både mamma och pappa var ju barnkära. Det måste varit något annat.

Bästa stunderna med pappa var de där tidiga sommarmorgnarna då vi rodde ut på sjön Nävden i södra Dalarna. Sjön ligger precis bredvid gården där han var uppväxt. Dimmorna som började lätta över vattnet. Årtagen som knirrade. Spänningen när vi rodde drag. Väntan på det stora hugget. Den gamla flatbottnade ekan. Metandet runt risvålarna.

Hans humor fanns kvar in i det sista. Jag minns när han i åttioårsåldern ramlade omkull på tomten och inte kunde komma upp igen. Då kom en främmande kvinna och hjälpte honom upp. Till mig sa han: ”Jag har hittat ett nytt sätt att ragga tjejer på”. 

Text: Olle Grönvalls

Hälsingeskogen

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Konditoriet

Helmer Nyström hade ärvt sitt konditori i Orsa. Han mindes fortfarande känslan av att ha mjöl i håret från sin barndom. I flera generationer hade de drivit konditoriet. Först hade släkten Nyström varit mjölnare. På 1900-talet hade de startat konditoriet. De var kända för två saker, dels Nyströmslimpan och dels för sina goda wienerbröd. Folk kom långväga för att köpa bröd men det gick knapert. Helmer kämpade på. Trots sitt goda bröd minskade antalet kunderna. Han insåg att de måste börja tänka i nya banor.

Eftersom Helmer var ordförande i Orsa nudister, som en gång grundades av målaren Anders Zorn, kom han på idén om att gå omkring naken i konditoriet. Plötsligt hände något. Alla kunder stannade hemma. De tyckte det var äckligt. De ändrade konceptet igen. Istället var hans fru Elsa naken i konditoriet. Snart blev hon känd i hela Dalarna som ”Elsa med bröden”. Bland de nya kunderna märktes en mycket stor mängd tyska turister som uppmärksammat konditoriet genom en maffig artikel i tidning Berlin Zeitung. Orsa Turistchef jublade åt framgångarna. Oförklarligt var det nu munkar med socker som blev den nya storsäljaren. Och inte bara det. Plötsligt ville hela staden ta av sig kläderna. Hela Orsa var plötsligt överfullt av nakna människor. Och i synnerhet tyskar. Fast idag är Elsa och Helmer skilda. Han blev alkoholist och hon blev kär i Else och flyttade till Werder Bremen och öppnade konditoriet Elsa und Else Swedenhaus. Där har alla kläder på sig.

Text: Olle Grönvalls

Jag är herre över mitt eget liv

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Hallon

Malin och Tomas gifte sig en solig majdag. Det var på tiden. De hade bott ihop i fem år, hade två små barn. Emma och Frida. De var i stora drag en fin liten familj. Hon hette Lundström och han Strömgren. Vanliga, ganska tråkiga svenska namn. Nu ville de skapa något nytt. De valde ett namn som de sugit på en längre tid. Det var något som betydde något särskilt för dem. De hade nämligen mötts vid en buske när de var ute och plockade vildhallon. Därför tog de namnet Hallon. Malin och Tomas Hallon. Varje högtidsdag under sommaren letade de rätt på ett hallonfall och plockade stora mängder hallon som de sedan använde till olika hallon-varianter. Hallonmarmelad, hallonpaj, hallonsaft och de mer eller mindre tvingade barnen att äta väldigt stora mängder hallon.

Även på vintern åt de onormala mängder hallon. Färska hallon på vintern betingar höga priser eftersom de huvudsakligen exporteras från Chile och Peru. Det ledde i förlängningen till att familjens ekonomi gick i kras. Deras små löner som sjuksköterska och skyddsombud räckte inte långt.

Deras kriminella verksamhet började i liten skala i form av stölder av båtmotorer och cyklar men gick snart över till grövre brott i form av penningtvätt och försäljning av muskelsvällande preparat. Idag är Emma och Frida vuxna och har gjort karriär inom Pingstkyrkan. De har avsagt sig allt samröre med sina föräldrar. Det är bara en sak som dagligen gör dem påminda om sitt brokiga förflutna. På höger skuldra har de var sin tatuering av ett hallon. 

Text: Olle Grönvalls

Vänskap

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Min vän Anders

Då står vi där plötsligt till slut. Ögonblicket är inne. Jag tror att det är mer dramatiskt för Anders än det är för mig. Han åker. Jag blir kvar. Vi har varit vänner sedan 1985. Det syns på honom att han är berörd. Det syns i ögonen. Han kom från Halmstad 1985 och började plugga på Högskolan i Västerås. Hans kompis Mats gick i samma klass som mig. Jag erkänner. Vi var inte de bästa vänner från början. Jag tyckte han var märklig. Han kanske tyckte att jag var märkvärdig. Fast under de här 35 åren som gått har vi gått igenom så många saker att de olikheter som en gång tyckte var konstiga nu blivit en tillgång. Då var jag den drivande, han den eftertänksamme. Det har slipats ner med åren och nu uppskattar vi också våra olikheter.

Talar kvinnor mer om svåra saker än män? Generellt kanske det är sant. Ändå vet jag. För mig är möjligheten till samtalen med Anders en stor trygghet. Han finns alltid där för mig när jag behöver. När det är kris kan jag ringa när som helst. Precis som jag alltid ställt upp för honom när det har krisat.

I vanliga fall handlar våra samtal mest om hur det går för VSK eller Leeds i fotbollen, vem som gjort vad de senaste matcherna. Vilka spelare som varit bra och vilka som varit dåliga. Men när det blir allvar kan vi också tala. Tala om det som är svårt. Tala om det som smärtar oss.

Så nu när vi står där på parkeringsplatsen och han ska flytta tillbaka till Västkusten är det svårt att säga det där ”Hej då”. Men jag känner ingen tvekan. Jag vet att vi alltid kommer ha varandra. Livet ut. Och jag vet att det kommer plinga till i min telefon i höst när Leeds gör sitt första mål Premier Leuge.

Text: Olle Grönvalls

Kontraster

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Djävulen

Han drog ett tarokort. Hon vände på det och la det på bordet.

Djävulen.

Hon log.

”Oj! Sa han förvånat.

Han hade tagit sig till den lilla orten Jädersbruk för att bli spådd. Eller rättare sagt för att få vägledning. Det gick inte så bra för Johan Ström. Han var nyskild och hans ex hade vårdnadsrätten om barnen. Han fick ha dem varannan helg. Han kände sig usel som människa. Han jobbade som vaktmästare i en skola och var engagerad i stadsmusiklivet. Inte som artist utan som roddare. Han jobbade i det tysta såg till att alla sladdar satt där de skulle. Alla var beroende av honom fast han rörde sig i skuggorna.

Sierskan bodde på en bondgård med en svart häst och två galna getter. Nu satt han där på hennes veranda med djävulen uppslagen framför sig.

”Det är inte så farligt som det ser ut”, sa hon. Jag vet inget om dig men jag ser ditt kroppsspråk. Jag tror att det här kommer passa dig väl”.

Han skruvade på sig. Det var en kvinnlig bekant som tipsat honom. ”Vad har jag att förlora hade han tänkt för sig själv”.

”Djävulen ger dig ett mantra att fundera på, sa sierskan. ”Jag är herre över mitt eget liv”.

”Gå ut på laggårdsbacken och fundera i tio minuter. Kom tillbaka hit och säg sedan vad du känner”.

Han gick ut och satte sig på en höbal och tänkte ”Vad vill jag?”. Svalarna flög högt däruppe. Molnen gled isär. Solen kom fram.

Han tog upp mobilen och rattade in på skolans hemsida. Han bokade sig på stora scen. Skrev in med versaler: PREMIÄR! Johan Ström sjunger egna visor.

Text: Olle Grönvalls