Känslan.

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

För en hundradels sekund

Ja det är inte alla men två i varje fall. Speciellt Jan. Han dyker ofta upp. Det kan vara vart som helst. I joggingspåret. På ICA. När jag är på väg att gå in på biografen. Jag känner igen honom direkt. Vi bodde grannar förut. Han och hustru Eva. Jättetrevliga. Två förtjusande söner. Han målade mitt hus. Bra jobb. En god vän och en stabil kille. Det är bara ett problem med honom. Han är död. Jag vet inte om det är hans utseende som var speciellt. Att det är det som gör att jag tycker att jag ser honom i alla möjliga sammanhang.

Nu har jag börjat se Hasse också. Det var min gamla chef. Idag såg jag honom sitta utanför ett kontorshotell när han solade. Troligen var det inte han för han är också död. Jag vet inte varför det är just de två som börjar dyka upp. Det är inte så att jag haft en speciell relation med dem. De bara är där plötsligt och dyker upp då och då. Och det när jag minst anar det. Jag är inte direkt besvärad. Jag bara väntar en så där en hundradels sekund innan jag kommer på mig själv. ”Just ja, han är ju död”. För då kan det ju inte vara han? Eller kan det var det ändå på något vis? Jag hoppas i så fall att de får vila snart. Att de slipper springa runt på jorden och klä ut sig som dubbelgångare. De kanske finns i någon hundradels sekund och då jag verkligen tycker att de är dem. Sen kanske de förvandlas igen och blir en helt annan person. Lite knubbigare. Lite kortare. Lite mer skäggstubb och så vidare. Hur som helst hoppas jag att de lämnar mig i fred snart, att jag i fortsättningen bara kan umgås med helt vanliga, levande människor. Tvärtom vore jättejobbigt, att alla döda människor som jag känt återuppstår. Huva.

Text: Olle Grönvalls