Brämmen

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Hon och han

Hon var där med sina barn. Han var där med sina föräldrar. De satt vid varsina bord. Han satt redan där när hon kom till restaurangen. Hon slog sig ner och de såg på varandra. Han tittade storögt på henne. Hon var av medellängd, axellångt blont, uppsatt hår, en vit och blå lång sommarklänning av bomull. På fötterna hade hon glittersandaler. Hennes konturer syntes väl. Kurvorna, stjärten, brösten. När hon satte sig tappade hon handväskan. Smink, bilnyckel, kvitton trängdes på golvet, som om de var ivriga att ta sig ur sin fångenskap. Han böjde sig ner från sin stol och började plocka. Det var första gången hon såg honom. Hans snaggade huvud, den grova nacken men ändå smärta axlar. Hon blev bara stående och såg på honom när han fumlade runt under bordet i jakt på ett läppglans.

När han dök upp igen såg hon djupt in i hans himmelsblå ögon som fick henne att tänka på Grekland. Blått hav och vita byggnader.

Hon skrattade förläget och dolde munnen med handen.

”Tack, tack vad vänligt, sa hon och var blossande röd från topp till tå.

”Jag hoppas jag hittade allt, sa han med ett fånigt leende på sina läppar.

Barnen och föräldrarna tog över rummet. De försvann in i respektive familjs lilla bubbla. Fast nu var de hela tiden medvetna om varandras närhet, bara en meter bort.

”Hon är för fin för mig” tänkte han.

”Jag vill vara här bredvid honom” tänkte hon.

Men hon gick först. Yngsta barnet gallskrek och tvingade henne att lämna restaurangen.

”Så synd tänkte hon. Honom kommer jag inte att glömma”.

Två dagar senare fick hon ett paket. Ett litet. Innehållande en mascara och texten:

”Jag tror att det här är din. Mattias.  070-34 54 67.

Text: Olle Grönvalls