Minnenas trädgård

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Det femte brevet

Älskade Göran!

Det här är nu mitt femte brev till dig. Det känns som om du undviker mig. Kommer inte fram vare sig på telefon eller sms. Vet inte om du har blockerat mig på Facebook också? Jag har varit hemma hos dig och knackat på ett antal gånger men det är ingen som öppnar.

Jag kommer aldrig glömma kvällen vi träffades på pizzeria Zorento. Det kändes som om du var ganska berusad redan när vi träffades. Fast jag såg något annat i dina ögon. Det fanns en mildhet som jag aldrig kommer glömma. Jag slog mig ner vid ditt bord och vi hade ett fantastiskt samtal. Vi talade om allt. Jag fick äntligen någon som kunde lyssna. Tålmodigt log du leende när jag berättade om min barndom och de utmaningar som jag fått under livet. När jag berättade om de idioter som sparkade mig för försummelse på mitt senaste jobb såg det ut som om du gick in i dig själv och bearbetade det. Du förstod Göran. Vi drack för kärleken och för det första mötet i den eviga kärlekens tecken. Vi skålade och drack. Som tur var hade de afterworkpriser hela kvällen. Till slut tog jag modet till mig och beställde en taxi hem till mig. Aldrig ska jag glömma den natten. Du måste varit helt utpumpad för du somnade mitt under samlaget. Så gulligt. Göran. Var du än är. Min kärlek är evig. Jag tror du blev lite rädd för mina katter när du vaknade. Att Måns råkade klösa dig var en utmaning för dig. Jag förstod att du låste in dig på toaletten. Det lät som du kräktes. Gjorde du det? Det såg ut som att du råkade trampa i kattlådan. Jag har tömt den nu ska du veta. Det luktar nästan inget alls nu. Du glömde din skjorta här. Jag sniffar på dina fläckar under armarna och drömmer om att åter få se in i dina ögon och planera vårt liv tillsammans. Vi kan väl börja om på Zorento. Är du ledig i kväll? Jag vill gärna ha en Capricciosa.

Din Gunilla

Text: Olle Grönvalls

Gul

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Den nya handlaren

Det var antagligen hennes nyfikenhet som gjorde att hon fick butiken i Brattheden. Och hon ville verkligen veta allt. Hon visste att hennes nyfikenhet skulle hjälpa henne att skapa världens, nåja, bästa ICA-butiken. Idag var det Lisa Karlstedts första dag på jobbet. Klockan var sex när hon svängde in på parkeringsplatsen. Hon gick in bakvägen in vid lastkajen som var belamrad med pressade pappersbalar. Hon slog av larmet och vred om nyckeln och den massiva järndörren gled med ett svagt knirkande upp. ”Här kommer jag” ropade Lisa in mot det öde lagret. Hon passerade genom lagret som var belamrat med varor. En vanlig handlare hade blivit bekymrad över vad hon såg. Fast Lisa såg bara möjligheter. ”Tänk vad mycket jag kan göra här”. Hon kom ut vid färskvarudiskarna. Till vänster låg den packade charken. Hon böjde sig ner. Kollade temperaturen och datumen på de närmaste varorna. Hon lät undslippa ett ”oj då” över den packade syltan som gått ut i datum. Hon kunde helt enkelt inte låta den ligga utan tog upp den i famnen. Hon kryssade fram mot ingången, förbi halvtomma exponeringar och skyltar som hängde på trekvart. Här och var gapade hyllorna tomma. Hon log.

Hon öppnade dörren vid entrén. Gick ut och ställde sig framför ingången. Skyltfönstren var täckta med tejprester från uppklistrade skyltar på extraprisvaror. Två kråkor hade dragit ut soporna ur papperskorgen och kalasade som bäst på något otjänligt livsmedel.

En gammal kvinna med rullator kom emot henne.

– Är det du som är den nya handlaren? sa hon.

– Jo det stämmer, sa Lisa.

– Då ska du vara välkommen hit till Brattheden, sa kvinnan. Du är viktig för oss ska du veta.

Och så räckte hon över en påse med smörbullar.

– De är fortfarande varma. Alldeles nybakade, sa kvinnan stolt.

Text: Olle Grönvalls

Lugn

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Åskan

Paddeln skar genom det mjuka vattnet. Det var alldeles stilla. Fast tryckande. Hon anade en mörk vägg vid i horisonten. I fjärran hördes ett dämpat muller. De var mitt på Björköfjärden. Det var deras tredje dygn i kajakerna och första långturen för syrran Eva. De hade lyssnat på väderleksrapporten. De visste att ovädret var på väg. ”Hörde du? sa systern. Hon hörde oron i hennes röst. ”Vi är på ön om tio minuter” sa hon lugnande. Omedvetet ökade de paddeltagen. Isättning, drag, släpp. Isättning, drag, släpp. Om och om igen. Nu kunde de se övernattningsplatsen. De mörka molnen började torna upp sig. Temperaturen sänktes markant. Vinden ökade i styrka. När det var ett par hundra meter kvar till stranden kom regnet. Det var våldsamt. Regnet piskade vattnet, drev vågor framför sig. Det smattrade på regnställen och kajakerna. När de nådde stranden small en blixt över sjön och strax efter kom knallen. De kravlade sig ur kajakerna och skyndade sig att dra upp dem på land. De gick upp på en klippa och spanade ut wöver den regnpiskade sjön. Plötsligt syntes konturerna av en segelbåt. Dånet av regnet var så kraftigt att de fick skrika åt varandra för att det skulle höras. De såg en man och en kvinna kämpa mot vågorna på däck. Så kom knallen och blixten. Allt i ett. De nästan ramlade bakåt av trycket. När de tittade upp mot båten såg de att det den brann. Masten släpade i vattnet. Och så en explosion från båtens inre. Allt skedde på några sekunder. Regnet minskade. Kraftiga lågor slog mot himlen. Tystnaden var bedövande. Hon tog upp sin telefon. ”Hallå, har jag kommit till SOS?”.

Text: Olle Grönvalls

Längtan

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

På parkeringen

Han slog igen dörren så hårt han kunde. Det small så högt att det sjöng i gångjärnen. Han kokade av ilska men samtidigt var han väldigt ledsen. Han körde iväg med bilen. Men vart? Först ställde han sig på en besökandeparkering vid ett servicehus. Fast när det kom ut människor och tittade på honom kändes det dumt. Som om han hade några dolda avsikter. ”Om du inte slutar nu så går jag” hade han sagt. Men hon hade fortsatte. Ord på ord. Som en kulspruta. Pang, pang, pang. De träffade honom överallt. Han kunde inte skydda sig. Skott på skott. ”Sluta nu annars går jag”, hade han sagt igen. Pang, pang. Det fortsatte. Skulder staplades på hög. Gamla grejer. Samlade för att använda som ammunition. Han svängde in vid ICA Maxi. Det plingade till ett SMS i telefonen. ”Var fan är du?”. Han letade efter en parkeringsplats lagom långt från de andra bilarna. Han slog på sportradion. Han ville inte lyssna, ville bara tysta surret i huvudet. Pling i mobilen: ”Vad gör du? Kom hem igen!”.

Orden var skott som träffade honom i brösten, förlamade, förstelnade honom. Till sist sa han bara: ”Nu går jag”. Ännu ett SMS. Och ännu ett. ”Kom hem!”. Vad skulle han göra? Kunde han sova i bilen? Det var november och det var kallt. Ett snöblandat stilla regn föll över parkeringen. Ibland slogs vindrutetorkarna automatiskt på. Pling SMS. Han vred upp ljudet på radion. Leksand gick mot en välbehövlig seger. Han tog sig över käkarna. Käkmusklerna var spända. Han stängde av telefonen, drog sätet bakåt så långt det gick och la sig ner.

Text: Olle Grönvalls

Klapperstensfälten

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Bröderna Swartling

Vissa människor sa att Isidor Swartling var njugg. Andra sa att han bara var beslutsam. Fast egentligen var han bara blyg. Han drev en cykelverkstad i en liten ort i Nordanstigs kommun. Han gjorde det med sin storebror och var det någon som var snål, arg och på gränsen till att vara otrevlig så var det storebrodern. Därför var det Isidor som fick ta hand om kundkontakterna. Säga vad man vill om bröderna. De var noggranna. Ryktet spred sig längs kusten och de hade kunder från Sundsvall och Söderhamn. Varje morgon vände den äldre brodern på öppetskylten och sa ”Tänk att jag måste stå ut med dig en hel jävla dag till”. Och när dagen tog slut sa han: ”Har jag riktig jävla otur träffar jag dig i morgon igen”. Dagarna gick, år efter år med samma rutiner. Samma ord. Samma beska kommentarer. Isidor sa aldrig emot sin storebror. Fast ju längre åren gick desto svartare blev hans blick. Det var en tidig förmiddag i mars som en kund från Gnarp upptäckte den äldre brodern med en 28-tums slang tvinnad runt halsen. Fortfarande vet ingen var Isidor tog vägen. Det gick rykten om honom. Att han tagit sig till det inre av Ukraina. Att han gift sig, fått barn och lagade cyklar.

Text: Olle Grönvalls

Moder jord

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Och nu då?

I hela mitt liv har jag velat lära mig nya saker. Jag har aldrig snöat in på ett speciellt ämne. Jag har alltid haft många intressen och kunskap om många saker. Jag har varit dålig på mycket. När jag närmade mig de sextio åren hade jag ett samtal med en psykolog. När jag nu inte längre kan eller vill göra karriär. Vad ska jag göra nu då? Vilken väg ska jag nu vandra? Han svarade ”Lär andra vad du har lärt dig?”. Det gav mig tröst och en fin känsla. Nästa fråga är naturlig. Vad har jag lärt mig? Finns det saker jag är bra på? Kanske. Det första jag konstigt nog tänker på är att jag är bra på att trassla upp fiskenät efter det att jag tagit upp dem. Jag vet när man kan göra ett ryck i nätet för att få upp en knut och när man inte ska göra det. Åren av fiske har lärt mig det. Så klart kan jag mycket om att göra tidning. Jag vet hur man skriver en rubrik, en ingress och en riktigt bra bildtext. Jag har också kunskaper om ämnen som alla inte har. Om Erik XIV och hur en gransångare låter. Jag vet kanske också saker om människor. Hur människor vill bli bemötta. Det här kanske också hör ihop med mina intressen, skrivandet, att utbilda och att uppträda inför en publik. Nästa fråga blir. Vem ska jag dela min kunskap med? Först och främst med mina nära och kära, familjen och vännerna. Men också de som jag råkar möta på vägen och kanske i helt andra forum. Jag har exempelvis funderat på att dela min kunskap om mina förfäder som jag fått när jag släktforskat.

Vad är meningen med livet? Jag tror att det finns många svar och beroende på ålder och livssituation. När jag nu fyllt sextio år är en av meningarna att dela med vad jag lärt mig under det här jordelivet. Tack för att jag får göra det.

Text: Olle Grönvalls

Tacksam

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Termosen

Det var den 24 september 1972. Sven Lundqvist tog fram sin termos med kaffe, tog ut sin matdosa och ställde allt på bordet i den lilla arbetskupan. Han var delägare i firman Nyckelhus och de byggde sitt fjärde hus i år. Det var alla ganska enkla villor. Sven var en erkänt duktig snickare men kunde också mura. Idag hade de just rest takstolarna. Förr i tiden hade de taklagsfest men det var en tradition man slutat med sen några år tillbaka. Däremot kunde han inte motstå att sätta upp en lövad ring högst uppe i nocken.

Han var alltid nyfiken på vad frun lagt i matdosan. Han gläntade långsamt på locket. Han hoppades på isterband med stuvad potatis. Det älskade han. Fast det var pannkakor. Idag igen. Det var nästa alltid pannkakor med sylt. Sylt av blåbär som han själv varit med att plocka. Fast just den här dagen hände något som för alltid skulle förändra hans liv. När han nyäten klev ut ur arbetskåpan skrämde han upp en kråka som flög genom huset och flaxade till precis där hans slarviga lärling Ragnar lagt sin hammare, högst upp på takstolarna. Den föll och landade rakt i huvudet på Sven. Han dog inte men hans sinne förändrades totalt. Han som tidigare varit blyg och tafatt, blev plötsligt livsbejakande och med ett onödigt stort självförtroende. Sven blev religiös på kuppen. Han gick med i Livets ord och byggde den kyrka som hade det högsta tornet i hela Västmanland. Han dog exakt tio år senare den 24 september 1982. På gravstenen stod hans egen text. ”Gud kan förändra ditt liv, eller en hammare”. 

Text: Olle Grönvalls

Hos Zorn

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Mjölken är slut

Pinsamt men sant. Mjölken är slut. Pontus Jangbrandt har träffat en kvinna som han verkligen vill lära känna och kanske mer än så. Han vill inte hoppas för mycket.

Han har bjudit hem henne på mat. De träffades på biblioteket.  Han bjuder på champinjoncrustader till förrätt, torsk på eget vis till varmrätt (det är en torskrygg som får sjuda i mycket väl saltat vatten och en handvispad hollandais och kokt sparris). Han har lagat en hemlagad tiramiso som får hennes ögon att skela. Det är vid kaffet som katastrofen kommer. Hon vill ha mjölk till kaffet. Ingen orimlig begäran på en första date kan man tycka och han är handfallen. Shit, shit, shit skriker han inombords. Men säger i verklighet ”Du, jag måste springa ner till ICA på hörnet. Jag har helt tomt på mjölk hemma”. Hon bedyrar att det går bra ändå. Fast han är obeveklig. Nej, nej, nej. Och så springer han ner fem trappor. 250 meter med högt lyfta knän. Till ICA och köper en liter mjölk och en dosa grov portionssnus till efterfesten (han räknar inte med att få ligga så han vill ändå ha något gott att suga på). 250 meter språngmarsch tillbaka, upp för fem trappor. En kort andhämtning innan går in igen. Hon har lagt sig i soffan. Hon sover. Tunga djupa andetag. Han lägger sin mammas gamla filt över henne. Hon rör sig lite. Han lutar sig fram och viskar. ”Nu finns det mjölk”.

Text: Olle Grönvalls

 Eld

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Eld

Skriket var genomträngande. Det skar igenom dånet från lågorna. Han förstod vad som hänt. Elden hade kommit i fatt Johnny. Han var bättre tränad och hade kommit en bit före sin vän. Han förstod att det var meningslöst att vända om. Det var kört. Hans ben var stumma. Luften var fylld av rök och fräsandet, dånet från elden kom närmare för varje sekund. Vinden friskade i, eldslågor flög genom luften.

 I flera dagar hade de bekämpat elden. Han ville göra allt för att rädda sin gamla släktgård. Det brann över hela Sverige. Räddningsledningen var helt koncentrerad till de stora städerna. Flera mindre städer, Falun, Borlänge, Arboga var utplånade. Vad han visste. Kanske var det fler nu?

Nu handlade det om sekunder. Han sprang över ett fallet stängsel. Han såg varningsskylten men han sprang i full panik. Han hann inte reagera över stupet utan föll handlöst ner i det gamla gruvhålet. Det fräste till av hans pyrande kläder när han brakade ner i vattnet. Brinnande grenar regnade fräsande ner i vattnet. Råttor simmade runt honom. Värmen ovanifrån var bedövade. Han bottnade inte. Han trampade vatten och höll sig intill bergväggen. Med ett brak föll en brinnande varelse ner, studsade mot bergväggen innan det i med ett våldsamt plask landade en meter från honom. Ett rådjur. Det stack i näsan av ångorna. Rådjuret blev helt stilla. Dess bruna ögon var vidöppna.

Text: Olle Grönvalls

Kärlek

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Sömmerskan

Malin Tormonen ville inte kalla sig sömmerska men gjorde det ändå. Skräddare kändes för gammaldags. Nu var det inte hennes yrke. Hon jobbade egentligen på Ungdomsmottagningen i Surahammar. Men hon älskade att sy och gjorde det åt vänner och bekanta som ville ta hjälp. Nu skulle hon hjälpa sin kompis Bellas kompis, Tommy Wahlgren. Tommy hade fått en frack av sin farbror. Nu ville han få ärmar och ben kortade och om det gick, midjan breddad.

Han ringde på dörren på Tulpanvägen 6A, tre trappor. När Malin öppnade dörren råkade Tommy snubbla till och utan att de visste ordet av var deras ansikten så nära varandra att han kände hennes andedräkt.

”Hoppsan hejsan” sa han. Han rodnade hejdlöst. Hon var klädd i en ljus blommig sommarklänning, hon fnissade, slängde upp sitt blonda svall och han tyckte att det var det vackraste han någonsin sett. Malin blev aningen förvånad över det plötsliga närmandet men hon kunde inte låta bli att se de klart lysande och uppspärrade gröna ögonen.  Hon kände hans manliga doft som svepte över henne med en sådan kraft att hon nästan tappade andan.

Under flera sekunder stod de där förstenade i trapphuset på Tulpanvägen i Surahammar. Inte förrän Malins granne Stig skulle passera dem med rullatorn flyttade de på sig. Tommy sa något obegripligt och lämnade över kassen med fracken. I något som såg ut som om han flydde, studsade han ner för trapporna. Han öppnade dörren och for ut från det slitna fyrvåningshuset, föll ner på marken, kysste jorden och sa för sig själv: ”Om jag dör i morgon gör det inget”.

Text: Olle Grönvalls