Känslan.

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

För en hundradels sekund

Ja det är inte alla men två i varje fall. Speciellt Jan. Han dyker ofta upp. Det kan vara vart som helst. I joggingspåret. På ICA. När jag är på väg att gå in på biografen. Jag känner igen honom direkt. Vi bodde grannar förut. Han och hustru Eva. Jättetrevliga. Två förtjusande söner. Han målade mitt hus. Bra jobb. En god vän och en stabil kille. Det är bara ett problem med honom. Han är död. Jag vet inte om det är hans utseende som var speciellt. Att det är det som gör att jag tycker att jag ser honom i alla möjliga sammanhang.

Nu har jag börjat se Hasse också. Det var min gamla chef. Idag såg jag honom sitta utanför ett kontorshotell när han solade. Troligen var det inte han för han är också död. Jag vet inte varför det är just de två som börjar dyka upp. Det är inte så att jag haft en speciell relation med dem. De bara är där plötsligt och dyker upp då och då. Och det när jag minst anar det. Jag är inte direkt besvärad. Jag bara väntar en så där en hundradels sekund innan jag kommer på mig själv. ”Just ja, han är ju död”. För då kan det ju inte vara han? Eller kan det var det ändå på något vis? Jag hoppas i så fall att de får vila snart. Att de slipper springa runt på jorden och klä ut sig som dubbelgångare. De kanske finns i någon hundradels sekund och då jag verkligen tycker att de är dem. Sen kanske de förvandlas igen och blir en helt annan person. Lite knubbigare. Lite kortare. Lite mer skäggstubb och så vidare. Hur som helst hoppas jag att de lämnar mig i fred snart, att jag i fortsättningen bara kan umgås med helt vanliga, levande människor. Tvärtom vore jättejobbigt, att alla döda människor som jag känt återuppstår. Huva.

Text: Olle Grönvalls

Närhet

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Arne Johanssons tandläkarmottagning

Brevet låg innanför hennes dörr blandat med reklamen. Vitt, sterilt och med stora bokstäver: ARNE JOHANSSONS TANDLÄKARMOTTAGNING. Hon satte sig på stolen vid ytterdörren. Sucken kom samtidigt som en stark känsla av olust smög sig på henne. För sitt inre såg hon besöksrummet framför sig. Slitna och tummade ex av Teknikens Värld och Året Runt. Hon kunde höra hans röst i sitt huvud. ”Emma, är det du igen, var du inte här alldeles nyss”. Och så det där slippriga leendet. Han hade kunnat bli bilförsäljare.

Omedvetet tog hon sig över munnen. ”Varför hade hon inte bytt tandläkare?”. Antagligen för att hon alltid försköt alla tankar på tandläkare överhuvudtaget. Hon hade haft mardrömmar där hennes tandläkaren varit full. Att han slant med borren och borrat ett stort hål i kunden. Då hade hon vaknat insnärjd i lakanen, drypande av svett. Men ändå, då var hon alltid lycklig över att det bara var en dröm. Då kunde hon fortsätta med att tränga bort hennes vanliga obehagliga tandläkarrtankar.

Nu högg till i magen, hon böjde sig framåt och ett skrik kom över hennes läppar.

”Mamma var det du?”. Hennes fyraåriga dotter Malin tittade ut ur sitt rum med favoritnallen under armen. ”Älskling, sa Emma, det är ingen fara, jag blev bara lite rädd”. ”Vad blev du rädd för mamma, sa Malin och spärrade oroligt upp sina ljusblå ögon. ”Äh, det var inget farligt, bara ett brev från tandläkaren älskling!”. ”Är du rädd för tandläkaren mamma? sa Malin och slog ner blicken. Hon visste inte riktigt vad hon skulle svara. Istället slog hon ihop händerna. ”Älskade unge. Nu tror jag att vi ska få i oss lite frukost. Ska vi ta och rosta bröd och så gör vi små hjärtan som vi kan ha marmelad och mycket smör på? Vad säger du om det?”.

 ”Mamma, Jag vill aldrig gå till tandläkaren”.

Text: Olle Grönvalls

Sorg

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Fem år

Först förstår jag inte vad som har hänt. Något har förändrats inuti mig. När samtalet avslutats har jag en stor svart klump i bröstet. Jag rör mig sakta för att känna in. Den är kvar. Tungt. Svart. Jag känner igen den. En välbekant känsla. Till sist förstår jag vad det är. Det är sorg. Jag känner igen den från när mina nära släktingar har dött.

De har ringt från Migrationsverket. Jag och Bashir sitter bredvid varandra med högtalartelefonen på. Det är en ung kvinna som ringer. Hon heter Agnes. Hon låter käck och glad. Jag hatar det.

Hon talar till oss som om vi vore barn. En tolk finns med. Även om Bashir förstår det mesta finns hon där och översätter allt åt båda håll.

Agnes ska lämna besked om utlämning. Vi har fått brev. Bashir ska bekräfta att han tagit emot brevet.

Agnes är vänlig och förstående. Jag kokar av ilska. Inuti. Alla våra känslor besvaras av Agnes. Det är som att trycka på en knapp. Hennes svar är väl inövat.  ”Vi gör det här på uppdrag av regeringen och de lagar… Paragrafer staplas på våra känslor.

Jag tänker på fäder och mödrar som lämnat ut sina söner för att gå ut i krig. Jag tänker på de som skickade ut sina barn i Vietnamkriget. När de stått och tittat in i deras tomma rum efteråt. Har de haft samma känsla?

Vill ni överklaga? frågar Agnes. Jag har googlat henne. Hon bor i Salbohed. På Facebook ser jag henne och hennes små barn. De är glada. Det är glättiga bilder.

Vem har tagit beslutet? frågar jag. Det står på papperen som vi fått. ”Så du är bara den som kommer med dödsbudet?”, säger jag. Det vill hon inte kommentera.

Har du några släktingar kvar som du kan få hjälp av? frågar Agnes. Bashir svarar på dari. Tolken översätter. ”Ni vet allt. Jag har redan svarat på alla era frågor. Flera gånger”. Han har bott i Sverige i fem år nu. Varje dag har han undrat över hur länge han får stanna. Jag känner klumpen i brösten. 

Text: Olle Grönvalls

Vasen från Venø

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Jag ska i varje fall gå.

– Jag ska i varje fall gå.

– Ursäkta, vad sa ni?

– Jo även om du inte ska gå så ska jag i varje fall gå.

– Gå på vad?

– Kulturnatten. Det brukar ju vara så trevligt.

– Jag förstår inte.

– Vad är det som du inte förstår.

– Ja, varför vi skulle gå?

– Är det så konstigt? Och jag sa ju det. Att jag går även om du inte går.

– Fattar inte. Känner jag dig?

– Sluta larva dig. Skärp dig. Vad är det med dig?

– Ursäkta men jag förstår ingenting.

– Gunnar!

– Du vet mitt namn?

– Eh. Vad är det som är konstigt med det?

– Jo, vi står här utanför Konsum, med var sin hund och du är en människa som jag absolut inte känner.

– Inte?

– Nä.

– Vad gjorde du i igår? Var du inte först på Kennelklubben och sen i kyrkan.

– Va?

– Gunnar Johansson, Slåttervägen 5, Lidingö. Pension 23153 kronor i månaden. Änkling.

– Hur fan visste du det! Spionerar du på mig?

– Sluta. Jag orkar inte med det här spelet längre. Nu kommer du med mig hem så ska du få sockerkaka som du älskar.

– Som fan heller!

– Som du vill. Men jag tänker gå på kulturnatten vare sig du vill eller inte.

Text: Olle Grönvalls

Ett av mina tusen ansikten

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Snöängel

Fotspår. Jag följer dig. Vem är du? Små fötter går in i skogen.

Harspår. På flykt. Nedtryckta avstamp.

Hårt kramade snöbollar. Blir till is. Läggs i fästningens kant. På hög. Beredd på stormning. Blöta lovikavantar. Anders springer mot mig, skriker och kastar.

Sakta faller flingorna. Jag fångar dem med tungan.

Fullmåne. Ljudlösa hundtassar. Spannet flyger fram. Stjärnorna tindra.

Vaknar i bivacken. Snön har sjunkit ner. Nära mitt ansikte. Rädsla, spänning. Om vartannat.

Osiktbar. Låg fart. Vindrutetorkare jagar ilsket från sida till sida.

Tung skyffel. Blött. Slaskigt. Ryggen värker. 

Farten. Dansen. Ett fräsande, vinande ljud i svängen, kurre kortsväng.

Snögubbe.

Bastu. Snö på ryggen. Smärta.

Snöglopp på cykelbanan. Fastnar under skärmen.

April. Snösjoken glider långsamt från taken. Smackar i backen. 

Natt. Tystnad. Långsamma stora flingor som lyses upp i ficklampans sken.

Längtan. Till kalfjället. Vitt och blått. Endast. Smärtsam kontrast.

Lägga sig i den nyfallna snön. Vevar med armar och ben. En ängel. En snöängel.

Text: Olle Grönvalls

Moln

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Apu Apu

Det var högsommar. Allan Svensson låg på utsträckt på sin lilla gräsmatta. Han tittade upp i himlen. Högt där uppe ilade tornseglarna, Apu Apu på latin. Deras genomträngande skrik fyllde Allans liv. Av alla fåglar älskade han tornseglarna mest. Han väntade alltid på den inför sommaren. Han skrattade högt för sig själv när han såg årets första tornseglare på himlen. ”Jasså ni här nu” sa han för sig själv. Som svarta streck blixtrade de över himlavalvet. Han var fascinerad av dessa luftens mästare. De som kunde flyga flera månader i streck och som sov flygandes i luften. Allan levde med sina fåglar. Han hade nästan inga vänner. Allan bodde ensam i sin stuga. Han matade fåglarna och talade med dem året runt. Många av hans fåglar hade fått namn. Fast inte tornseglarna de var omöjliga att skilja åt.

I halvslummer hör han en rödhakes metalliska, gälla varningsskrik. Långsamt tar han sig upp. Först knästående, sen stående. Då hör han bullret från stugan. Dörren står halvöppen. På verandan hör han en ljudlig krasch. Huvudet av en av hans älskade porslinsfigurer kommer utrullande ur huset. ”Vad i helvete” skriker han. En stor svartklädd man dyker upp i dörröppningen. Slaget träffar honom över tinningen. Han faller raklång baklänges och slår huvudet i en bjälke. Han dör inte av slaget men av den stroke som fallet leder till.

Det tar timmar innan en kråka vågar sig fram och hoppar upp på den livlösa kroppen, fram till huvudet och pickar i sig av det röda blodet som runnit ner bakom örat. Och över dem ilar tornsvalorna.

Text: Olle Grönvalls

Känslan inuti

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Ett SMS

Lars Jansson ville dö milt. Inget brutalt. Marsvinden gick rak genom kroppen. Hans händer skakade. Benen var som styltor. Vinden ven runt den stora silosen vid hamnen. Vågorna piskade mot hamnen. Gråa stora vågor med vita gäss. Ibland ändrade vinden riktning och drev resterna av vinterisen i olika riktningar. Ljudet av små iskristaller klingade som små klockor. ”Det ringer ut för mig nu” tänkte han.

Allt var svart. Inget hopp fanns kvar. Det var över. Vatten hade alltid tilltalat honom. En gång hade han älskat timmarna i kajaken. På vintrarna hade han åkt långfärdskridskor, långt ut till de yttersta karga holmarna. Och i båten, under fisketurerna, sena höstkvällar när han letade sig hemåt med hjälp av ljusen från hus längs strandlinjen.

Fast nu spelade det ingen roll. Han var ingen. Ingen ville att han skulle finnas kvar. Han gjorde ingen nytta. Han såg sig själv falla ner i det kalla vattnet och långsamt kylas ner för att till sist sjunka ner till den eviga vilan. Den eviga tystnaden. Inga fler vakna nätter. Ingen mer ångest. Rent. Tyst. Mörkt.

Bara ett steg. Bara ett steg.

Det plingar till. Han tar upp mobilen ur bakfickan. Ett sms från blodcentralen ”Ditt blod du givit har nu kommit till nytta för en patient”.

Text: Olle Grönvalls

Regn

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Bilnyckeln

”Hur jävla dum i huvudet får man vara” skrek Alice Lundberg till sig själv. Under de senaste tjugo minuterna hade hon letat efter sin bilnyckel. Alice jobbade som tandsköterska på folktandvården i Avesta. De första patienterna skulle komma om tjugo minuter.

”Jävlar, jävlar, jävlar” skrek hon när hon för tredje gången gick igenom sina jackor. Sen återvände hon till sovrummet. Slet och rev bland kläder och sängkläder. För tredje gången tömde hon ut sin väska på golvet för att plocka tillbaka sak för sak i väskan. Hon gick till badrummet. Kollade i soffan. Till och med i kylskåpet. För två veckor sedan när hon och hennes kille skulle åka på charter till Berlin letade hon i fem timmar efter sitt pass. Hon hade gömt dem bland spetstrosorna. Säkert ställe. Hon hade hört att tjuvar var speciellt intresserade av pass. Svenska pass i synnerhet.

Hennes kille, Tomas, hade åkt till järnverket för några timmar sedan. Han tog BMWn. Som vanligt. Hon Saaben. Som vanligt. Fjärröppningen fungerade inte längre. Nu fick hon öppna manuellt med nyckeln.

Och Samuel skulle till dagis först. ”Var är han nu då?”. Hon kokade.

”Samuel! Var fan är du!” skrek hon. Det samtidigt som hon kände att hon belastade honom för sin ilska. Ilskan som egentligen var riktad mot henne själv.

Då hörde Alice Samuels röst utifrån gården. Hon tittade ut. Där satt han i baksätet med bältet på, vinkade glatt med bilnyckeln i handen.

Text: Olle Grönvalls

Italien

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Han kokade en soppa

Han brukade komma vid tiotiden. Britta Almgren hörde skramlandet av kastruller och knivar som skar, vispar som vispade. Hon älskade ljuden. Då låg Britta ofta i sin säng, stirrade upp taket och bara lyssnade. Det var ett år sedan hon bestämde sig. Drygt en månad efter att hennes man Ove dött. Britta hade fått ut några hundra tusen kronor från ett sparat innehav av Eriksson B-aktier. Det var när hon satt ute i trädgården hon kom på det, vad hon skulle göra med pengarna. Hon älskade att äta och framför allt älskade hon soppor. Hon la ut en förfrågan på Facebook om det var någon som kände en kock som ville ha ett extraknäck. Jörgen Karlsson från restaurang Svalan var nyskild och behövde alla pengar han kunde få. Dealen var enkel. Han kom varje dag klockan tio. Gjorde en soppa. Hon la en femhundralapp på bordet. Varje dag, samma sak. Fast sopporna var högst varierade. Ofta klappade hon förtjust händerna när hon kom in och lyfte på kastrullocket. Sparrissoppa med ett sting av chili. Blomkålssoppa, rund och len. Potatis- och purjolökssoppa som fick hennes löständer att glappa av lycka. På våren nässelsoppa. På hösten kantarellsoppa. Ofta hämtade han in färska örter från trädgården som dragon, basilika, mynta, persilja, timjan men också lök och potatis. Ibland överraskades hon av nymodigheter som taco- och qournsoppa. Ibland hade Jörgen tagit med sig bröd. Det nybakade surdegsbrödet var ibland fortfarande varmt när hon åt det. Hon visste att det skulle ta slut en dag. Ja, pengarna alltså. Eller att Jörgen skulle tröttna. Men där och då. När Britta satte sig till rätta bakom det lilla köksbordet och lyfte på locket och kände doften av en nykokt soppa var hon lycklig.

Text: Olle Grönvalls