Känslan inuti

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Ett SMS

Lars Jansson ville dö milt. Inget brutalt. Marsvinden gick rak genom kroppen. Hans händer skakade. Benen var som styltor. Vinden ven runt den stora silosen vid hamnen. Vågorna piskade mot hamnen. Gråa stora vågor med vita gäss. Ibland ändrade vinden riktning och drev resterna av vinterisen i olika riktningar. Ljudet av små iskristaller klingade som små klockor. ”Det ringer ut för mig nu” tänkte han.

Allt var svart. Inget hopp fanns kvar. Det var över. Vatten hade alltid tilltalat honom. En gång hade han älskat timmarna i kajaken. På vintrarna hade han åkt långfärdskridskor, långt ut till de yttersta karga holmarna. Och i båten, under fisketurerna, sena höstkvällar när han letade sig hemåt med hjälp av ljusen från hus längs strandlinjen.

Fast nu spelade det ingen roll. Han var ingen. Ingen ville att han skulle finnas kvar. Han gjorde ingen nytta. Han såg sig själv falla ner i det kalla vattnet och långsamt kylas ner för att till sist sjunka ner till den eviga vilan. Den eviga tystnaden. Inga fler vakna nätter. Ingen mer ångest. Rent. Tyst. Mörkt.

Bara ett steg. Bara ett steg.

Det plingar till. Han tar upp mobilen ur bakfickan. Ett sms från blodcentralen ”Ditt blod du givit har nu kommit till nytta för en patient”.

Text: Olle Grönvalls