Moln

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Apu Apu

Det var högsommar. Allan Svensson låg på utsträckt på sin lilla gräsmatta. Han tittade upp i himlen. Högt där uppe ilade tornseglarna, Apu Apu på latin. Deras genomträngande skrik fyllde Allans liv. Av alla fåglar älskade han tornseglarna mest. Han väntade alltid på den inför sommaren. Han skrattade högt för sig själv när han såg årets första tornseglare på himlen. ”Jasså ni här nu” sa han för sig själv. Som svarta streck blixtrade de över himlavalvet. Han var fascinerad av dessa luftens mästare. De som kunde flyga flera månader i streck och som sov flygandes i luften. Allan levde med sina fåglar. Han hade nästan inga vänner. Allan bodde ensam i sin stuga. Han matade fåglarna och talade med dem året runt. Många av hans fåglar hade fått namn. Fast inte tornseglarna de var omöjliga att skilja åt.

I halvslummer hör han en rödhakes metalliska, gälla varningsskrik. Långsamt tar han sig upp. Först knästående, sen stående. Då hör han bullret från stugan. Dörren står halvöppen. På verandan hör han en ljudlig krasch. Huvudet av en av hans älskade porslinsfigurer kommer utrullande ur huset. ”Vad i helvete” skriker han. En stor svartklädd man dyker upp i dörröppningen. Slaget träffar honom över tinningen. Han faller raklång baklänges och slår huvudet i en bjälke. Han dör inte av slaget men av den stroke som fallet leder till.

Det tar timmar innan en kråka vågar sig fram och hoppar upp på den livlösa kroppen, fram till huvudet och pickar i sig av det röda blodet som runnit ner bakom örat. Och över dem ilar tornsvalorna.

Text: Olle Grönvalls