Sorg

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Fem år

Först förstår jag inte vad som har hänt. Något har förändrats inuti mig. När samtalet avslutats har jag en stor svart klump i bröstet. Jag rör mig sakta för att känna in. Den är kvar. Tungt. Svart. Jag känner igen den. En välbekant känsla. Till sist förstår jag vad det är. Det är sorg. Jag känner igen den från när mina nära släktingar har dött.

De har ringt från Migrationsverket. Jag och Bashir sitter bredvid varandra med högtalartelefonen på. Det är en ung kvinna som ringer. Hon heter Agnes. Hon låter käck och glad. Jag hatar det.

Hon talar till oss som om vi vore barn. En tolk finns med. Även om Bashir förstår det mesta finns hon där och översätter allt åt båda håll.

Agnes ska lämna besked om utlämning. Vi har fått brev. Bashir ska bekräfta att han tagit emot brevet.

Agnes är vänlig och förstående. Jag kokar av ilska. Inuti. Alla våra känslor besvaras av Agnes. Det är som att trycka på en knapp. Hennes svar är väl inövat.  ”Vi gör det här på uppdrag av regeringen och de lagar… Paragrafer staplas på våra känslor.

Jag tänker på fäder och mödrar som lämnat ut sina söner för att gå ut i krig. Jag tänker på de som skickade ut sina barn i Vietnamkriget. När de stått och tittat in i deras tomma rum efteråt. Har de haft samma känsla?

Vill ni överklaga? frågar Agnes. Jag har googlat henne. Hon bor i Salbohed. På Facebook ser jag henne och hennes små barn. De är glada. Det är glättiga bilder.

Vem har tagit beslutet? frågar jag. Det står på papperen som vi fått. ”Så du är bara den som kommer med dödsbudet?”, säger jag. Det vill hon inte kommentera.

Har du några släktingar kvar som du kan få hjälp av? frågar Agnes. Bashir svarar på dari. Tolken översätter. ”Ni vet allt. Jag har redan svarat på alla era frågor. Flera gånger”. Han har bott i Sverige i fem år nu. Varje dag har han undrat över hur länge han får stanna. Jag känner klumpen i brösten. 

Text: Olle Grönvalls