Vänskap

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Min vän Anders

Då står vi där plötsligt till slut. Ögonblicket är inne. Jag tror att det är mer dramatiskt för Anders än det är för mig. Han åker. Jag blir kvar. Vi har varit vänner sedan 1985. Det syns på honom att han är berörd. Det syns i ögonen. Han kom från Halmstad 1985 och började plugga på Högskolan i Västerås. Hans kompis Mats gick i samma klass som mig. Jag erkänner. Vi var inte de bästa vänner från början. Jag tyckte han var märklig. Han kanske tyckte att jag var märkvärdig. Fast under de här 35 åren som gått har vi gått igenom så många saker att de olikheter som en gång tyckte var konstiga nu blivit en tillgång. Då var jag den drivande, han den eftertänksamme. Det har slipats ner med åren och nu uppskattar vi också våra olikheter.

Talar kvinnor mer om svåra saker än män? Generellt kanske det är sant. Ändå vet jag. För mig är möjligheten till samtalen med Anders en stor trygghet. Han finns alltid där för mig när jag behöver. När det är kris kan jag ringa när som helst. Precis som jag alltid ställt upp för honom när det har krisat.

I vanliga fall handlar våra samtal mest om hur det går för VSK eller Leeds i fotbollen, vem som gjort vad de senaste matcherna. Vilka spelare som varit bra och vilka som varit dåliga. Men när det blir allvar kan vi också tala. Tala om det som är svårt. Tala om det som smärtar oss.

Så nu när vi står där på parkeringsplatsen och han ska flytta tillbaka till Västkusten är det svårt att säga det där ”Hej då”. Men jag känner ingen tvekan. Jag vet att vi alltid kommer ha varandra. Livet ut. Och jag vet att det kommer plinga till i min telefon i höst när Leeds gör sitt första mål Premier Leuge.

Text: Olle Grönvalls