Grundad

Målning av Ann-Charlotte Ulff. Akryl på papper.

---

Sidde, katten

Han kom till oss samma dag som OS i Sidney startade sommaren 2000. Därför döpte min dotter Elin honom till just Sidney, i dagligt tal Sidde. Jag tror att det både är ett kvinno- och mansnamn. Vi valde honom i kullen eftersom han var den modigaste och den som kom emot oss när vi tittade på kattungarna. När vi släppte ut honom hemma gömde han sig under soffan. Vi lekte med ett snöre för att få honom att komma fram. Sen levde han med mig i 17 år. En lång tid. Han dog hos veterinären. Både Elin och jag var med. Det var väldigt sorgligt och vi grät båda. Sidde var svart och vit. Mest svart men med en vit haklapp på bröstet.

Jag minns när han kom hem då regnet vräkt ner. Han hade en egen kattlucka som han tog sig in genom. Dyngvåt hoppade han upp i sängen och kurrade högt. Jag fick lägga honom på en stor handduk för att torka honom. Han somnade nästan alltid vid mina fötter.

Jag tror han kände igen ljudet från min bil. När jag klev ur bilen låg han där på gräsmattan och vred sig på rygg med magen upp i vädret, som en glädjeyttring och en välkomstkommité. Som att han ville visa att han var glad för att jag var hemma igen.

Han kanske inte var någon större jägare och det var jag glad för. Fast jag minns ljudet när väl han hade fångat en mus. Han hade ett speciellt läte då, ett slags stolt råmande. Då hoppade han upp i sängen för att visa den fina fångsten. Dessa nätter blev speciella. Jag fick först släppa ner Sidney i källaren och sen jaga musen. Det var då jag endast iförd arbetshandskar och kalsonger gick ut genom ytterdörren för att släppa ut musen i det fria.

Han var en väldigt gosig katt, tyckte om närhet. Fast han kunde få spel och bli galen också. Jag lärde mig se den speciella svansviftningen som betydde att galenskapen var på gång.

Vi fick hem askan av Sidney i en urna. Vi begravde honom i buskarna, just där han brukade ligga för att lapa i sig den sista kvällssolen.

Text: Olle Grönvalls